BBFC

Som kapten har man ett anvar. Ett ansvar mer viktigt än något annat: Att stå upp för laget i både med- och motgångar. Jag förstod ansvaret redan första gången jag grubblade över laget. Det är ett tungt lass en kapten har på sina axlar. För det må jag säga, det är han som får stå vid sidan av rampljuset i framgångens lyckliga dagar, det är han som ställs mot väggen i och med de bittra motgångarna. Smaken av förenklade praliner är hans vardag.

Sömnlös har jag grubblat över vad som gick fel. Vad fan var det som gick fel? Vilka målchanser skulle vi kunnat göra mål på, vilka bakåtmål skulle Emil för engångskull komma på hur han använder de där två grejerna han har på kroppen med totalt tio utåtstickande saker på. 05:38 kom jag på det. Svaret. Gjort är gjort.

Jag är inte dum nog för att inte lära mig från andra, kanske inte lika proffessionella, kaptener. Något som jag en gång lärde mig av Daniel Tärnström är att det är ok att kritisera sitt lag, något han gjorde under AIK:s mindre lyckade start under säsongen. Som kapten står jag för våran insats och erkänner att vårat spe var under all kritik. Vi spelade lika mot några förstalagspetade 91/92-grabbar.

Så killar, det är inget fel att erkänna det här och nu. Det var ett bottennapp, vi var bedrövliga, vi sög. Jag sög, ni sög - ALLA SÖG. Ingen får plus i kanten efter denna match. Ingen! Men än är det inte mörkt som i graven. Nej. Vi ska vinna skiten! Vi biter i det sura äpplet, lär oss hur surt det var och tar ett mognare till nästa gång.


Nästa match är på torsdag. Fan om vi inte är bättre då!